Funderade på en sak när jag var i Åkersberga centrum igår. Gick i "korridoren" tidigare känd som ICA, ni vet, förbi HM (och vad det nu är mer de klämt in där). Ser redan på håll att jag kommer att möta en bekant. Vi är bekanta på hälsningsstadiet, men inte på stanna-och-prata stadiet.

Här uppstår problemet. Ser man människan när man precis passerar är det inga problem att slänga ur sig ett "hejhej" samt ett leende (jodå, så generös är jag ibland). Ser man människan på håll brukar jag vända bort blicken, vänta till man är nära varandra och då titta till igen och köra ovan nämnda procedur. MEN, om man ser personen på håll och denna tittar tillbaka, då uppstår det problem. Man kan ju inte hälsa på 10 meters avstånd om man inte avser att fortsätta säga något när man passerar varandra (alternativt stanna och prata). Man kan ju inte gå tyst och glo på varandra utan att säga någonting, om man inte avser att börja hångla eller börja slåss. Alltså uppstår en situation där jag möter personens blick på håll, tittar bort, försöker få ögonkontakt igen, när vi kommer närmare, för att kunna hälsa, bara för att märka att denm bekanta tittar rakt fram.

Jag är inte den som vrålar HEJ om folk inte ser mig, utan det är något med den där ögonkontakten som behövs. Problemet är att jag då genast känner mig som en hemsk människa. Personen jag mötte tror ju att jag inte ville hälsa eftersom jag vände bort blicken. Undrar hur många som går omkring och tänker att den där Katarina är en dryg jäkel? Fast så tänker dom nog inte alls, dom tänker nog att den där tjejen som ser bekant ut, fast jag inte kan komma på varför, hon verkar vara en dryg jäkel!

Återkommer!