Detta inlägg blir en hyllning till alla underbara busschaufförer! De flesta av dem jobbar i trakterna runt Älvkarleby har jag lärt mig. Bara en sån sak som att chauffören ler och säger "hej" när man kliver på en mörk, kall januarimorgon. Eller det faktum att jag flera gånger blev avsläppt precis vid infartsvägen till det område där pappas hus ligger, trots att busshållplatsen ligger en liten bit längre fram. Det är ganska uppenbart att man ska in den vägen om man kliver av vid hållplats Tegelbruket - det finns verkligen ingenting annat runtomkring. Visserligen rör det sig väl bara om ca 30 meter att gå, men det är mörkt där, finns ingen gångväg eller trottoar och bilarna kör fort. Sånt tyder på omtanke   

Men den "bästaste" av alla chaufför var ändå Kjell! Min sista fredag där uppe blev lite stressig. För att hinna med 17.42 tåget(från Skutskär till Upplands Väsby) tvingas jag ta bussen från Skutskär 16.27 (den hann jag med), hoppa av vid min hållplats, gå till huset, ge katten mat, göra ren kattlådan, samla ihop min packning, kolla posten, gå på toaletten och diska ur hundarnas matskålar - och sedan hinna med samma buss tillbaka till Skutskär (den fortsätter till Älvkarleby och vänder efter att jag hoppat av). Tror jag räknade ut att från det att jag klev av till det att bussen kom tillbaka hade jag kanske 20 minuter på mig. Det var halt, hundarna skulle kissa och jag släpade på en stor resväska (dom små hjulen hjälper föga i snön....) Jag missade busshelvetet så klart   Alltså blev det plan B! Jag hade kollat reseplaneraren på Upplandstrafikens hemsida och fått fram att jag även skulle kunna åka buss till Älvkarleby och därifrån gå till tågstationen (Älvkarlebys alltså, inte Skutskärs). Det var 20 minuters promenix och tiden mellan bussens ankomst och tågets avgång var 25 minuter. Anade ju visserligen att 20 minuters gång inte inräknade att det var mörkt, halt och att man gick med två knäppa hundar och en resväska. Men vad göra? Det var ju bara att chansa.

Det började med att bussen körde förbi mig i full fart, trots att jag stod och viftade. Fick tvärnita och backa tillbaka. Jag trodde chauffören skulle vara sur och säga åt mig att jag inte syntes, trots att båda hundarna hade reflexselar på sig, Zeros koppel hade en reflex plus att jag viftade med min lysande mobil. Men Kjell bara skrattade och sa "men här kan du ju inte stå".

När jag sedan skulle kliva av vid ändhållplatsen gick jag fram och frågade lite vänligt om han kunde peka i vilken riktning jag skulle gå för att komma till tåget. Kjell kollade på klockan och undrade när tåget gick. Sedan konstaterade han snabbt att jag nog inte skulle hinna och sa "jag kör dig dit, jag har ändå rast nu, så slipper jag sitta här och hänga". Underbara Kjell räddade min dag! När han släppte av mig en liten bit från stationen och jag tackade så mycket kunde jag inte låta bli att tillägga "så här skulle aldrig en busschaufför i Stockholm göra!". Kjell svarade "här uppe har vi tid att vara trevliga" Vilken Kjell va?  

Anledningen till att jag vet vad han heter är för att jag sa att han skulle gå in på "Sleven i Grytan" och bli bjuden på en lunch. Känns kul att kunna tacka på ett sådant sätt!

Återkommer!