Idag (eller igår då om man ska ta i beaktande att klockan passerat midnatt) var vi uppe vid Domarudden och sprang. Alla tvåbeningar joggade faktiskt, småtjejerna var jätteduktiga och sprang runt ett varv med mig på 2,5 km spåret. Sen sprang jag naturligtvis ett varv till, är ju proffs på det där nu    Villket för övrigt leder in på frågan: när man nu ändå sprungit iaf en gång i veckan under flera veckors tid - borde det inte bli lite lättare snart? Är liksom inte det hela meningen med att träna????

Jaja, strunt samma. Även Zero var med och efteråt hade vi planer på att bada (som vanligt). Eftersom hundar inte är så populära vid badstränderna (kinkigt folk det finns) tänkte vi bada vid klipporna vid Påta. Naturligtvis är det redan folk med hund där. Fick en deja vú- upplevelse från förra helgen när vi sprang/badade med Zäta.... Även denna gång åker vi iväg till Garnsviken och drar en lättnadens suck när inga andra hundar syns till. Vi ockuperar den bortersta klippan och får vårat välförtjänta bad    Tyvärr är man, vis av många års hundliv, hela tiden beredd på att någon ska säga något. Även om man sköter sig, ser till att hunden inte kissar/bajsar på stranden, håller den kopplad när man är bland folk osv, känner man sig ändå uttittad. Inte lätt att tillhöra ett utmobbat "folkslag"   

Vad jag har hört av folk som faktiskt kontaktat kommunen och frågat, är det Marsättraholmen ute i Skärgårdsstad som gäller för hundbad. Tyvärr finns det ingen strand där, utan mest klippor och sten. Dessutom är det ofantliga mängder glas där. PLUS att det numera går får där (iofs kanske inte på hela udden, men ändå - badande hundar brukar innebära lösa hundar). Nu tycker ju faktiskt inte jag heller att hundar bör hålla till på offentliga badplatser, men någon liten vik bredvid kan väl avsättas för oss? Skulle vara så enkelt att, t.ex vid Badholmen, skriva ut att högra sidan är tillåten för hundar, vänstra inte. Sen kan folk välja helt själva var de vill hålla till, utan att några ska känna sig bortskuffade. Tål man inte hundar väljer man en annan badplats (både Österskärs havsbad och Solbrännan ligger supernära), tycker man de är helt OK kan man fortfarande bada där, men välja "människosidan". Själv skulle jag nog antagligen undvika det badet, skulle nog inte lita på alla lösa hundar (eller kanske snarare deras ägare....), men ändå! Då har jag inget att klaga över, utan då är det jag själv som är fjollig    Antar att frågan kvarstår - vart ska vi ta vägen?

Kom nu att tänka på en liten händelse som utspelade sig i torsdags (om du läser detta Annica så ursäkta, var inte meningen att avslöja denna trumatiska händelse så här, men jag hade förträngt den när vi träffades   ).

Vi var, förutom hundvakter, även husvakter förra veckan. Så i torsdags var vi där och vattnade blommor och tog in posten (och stal jordgubbar, och hoppade studsmatta....). När vi promenerade hem tog vi vägen över slussen. Eftersom det var så varmt gick vi ner till vattnet för att se om hundarna ville svalka tassarna. Mellan bron och själva slussen finns en liten ö och längst ner på den en liten flytbrygga (nu kanske jag använder helt fel benämning, men jag tänker på en liten brygga som inte står på pålar, utan är "i jämnhöjd" med vattnet). Iaf så går hundarna ut på bryggan, Zäta står väldigt långt ut på kanten och kollar in vattnet. Som av en händelse "råkar" Lazy gå alldeles bredvid honom - och knuffar i honom! Trots att det var ca 2 meter till land måste ju självklart Zäta välja att försöka ta sig upp samma väg. Han såg ut som en dränkt katt ungefär när han (med Emelies hjälp) kravlade sig upp på torra land (läs: bryggan) igen.... Nu vart det busigt värre bland alla hundar - det är ju faktiskt ganska kul att vara blöt - och jag tog fram en pinne som vi lekte med. Kastade ut den en liten bit i vattnet, Zäta gick efter två steg men stannade sedan. Lazy skuttade ut på bryggan och försökte nå den den vägen. Hon nådde inte riktigt utan sträckte på sig... och sträckte på sig... och trillade i.....    Kunde nästan svära på att jag hörde Zäta fnissa! Även Lazy väljer att ta närmsta, men krångligaste vägen upp. Även Lazy misslyckas med att klättra upp på bryggan själv, utan jag får gå och dra upp henne. Sen hade vi TVÅ galna, blöta hundar som gladeligen skakade av sig på oss andra.... Tacka vet jag Zero - han har vett att både kliva i och upp frivilligt!   

Och när man ändå talar om deja vú - hur var det nu med svärmor....?

Återkommer!