Jag och Zero har varit och tränat tre dagar på raken! Tvivlar starkt på att detta inträffat tidigare.

I söndags var det ridhusträning igen. Jag fick tillbringa lite tid sittandes bredvid en hage, då Zero sitter och småskriker åt hästarna. Hästarna å sin sida tycker att vi är jätteintressanta och vill gärna komma fram och hälsa, men dumma Zero vågar ju inte. Jag kan inte riktigt komma på vad det är han vill? Är vi i ridhuset och han ser ponnyerna springa runt och busa i hagen vill han desperat komma dit. Går man dit med honom vill han inte vara där. Men går man därifrån vill han dit igen. Vill han jaga dom? Valla dom? Skrämma bort dom? Bli bästis med dom?

Jag hajar inte, han har aldrig brytt sig om hästar förut. Jag tror att jag ska börja vänja honom med hästar inne i ett stall iaf, då alla är lite mer stilla   

Smirre & Rebecca, ridhuset i bakgrunden till vänster.

I måndags gjorde jag ett bejublat gästspel på ÖBKs styrelsemöte och naturligtvis tog jag med mig Zero och passade på att träna lite. Vi kom nog nästan upp i tio minuters träning - men det var effektivt iaf!

Och så igår, efter rallylydnadskursen, intog vi appellplanen igen. Trots tre par byxor, ullstrumpor och dunjacka var det så förbannat kallt, så det blev en mikroträning. Men fem minuter här och tio minuter där är mer än vad vi brukar få till   Sen behöver man ju inte vara så dum så man avslöjar hur länge/kort man tränat. Kan ni glömma det ni just läst och bara fokusera på att jag tränat tre dagar på raken? Tack på förhand!

Måste för övrigt säga att nu börjar även jag ledsna rejält på denna vinter! Jag brukar försöka härda ut eftersom inget blir bättre av att gnälla (för er som inte vet har jag blivit en sån där äckligt, positiv människa   ), men nu har jag fått nog. Jag fryser när jag kliver upp på morgonen, jag fryser när jag är ute med hundarna, jag fryser om kvällarna trots kläder och duntäcken. Dumma vinter!

Återkommer!

Jag har ju inte berättat att jag går på kurs på tisdagar. Eller går och går, jag är medhjälpare på en rallylydnadskurs. Gick ju en utbildning i höstas för att bli rallyinstruktör och kände att jag ville få inblick i hur man kan lägga upp en sådan kurs. Förra tisdagen drog vi igång och idag var det andra tillfället. Det går faktiskt att hålla kurs trots massa minusgrader och snö :)

Idag fick Zero följa med och vi passade på att få visa upp, med hund, hur momenten skulle se ut. Det gick ju sådär. Sen hade vi en hel bana vi skulle visa som deltagarna skulle få gå. Lottie konstaterade innan att det gör ju inget om Zero inte kan momenten perfekt - då får ju deltagarna se att/hur man jobbar med hunden. Och det fick dom ju verkligen se..... Om inte annat kanske dom kunde lära sig hur man kan agera om hunden konstant flippar ur och börjar bita och slita i kopplet. Men glad var han iaf  

Efter kursen gick vi ner till "det som tidigare var känt som agilityplan" och körde en miniträning. Lite slalom och lite "titta framåt" blev det. Kan man göra det en gång i veckan kanske man är redo för tävling i juli.

2014 alltså......

Återkommer!

Detta inlägg blir en hyllning till alla underbara busschaufförer! De flesta av dem jobbar i trakterna runt Älvkarleby har jag lärt mig. Bara en sån sak som att chauffören ler och säger "hej" när man kliver på en mörk, kall januarimorgon. Eller det faktum att jag flera gånger blev avsläppt precis vid infartsvägen till det område där pappas hus ligger, trots att busshållplatsen ligger en liten bit längre fram. Det är ganska uppenbart att man ska in den vägen om man kliver av vid hållplats Tegelbruket - det finns verkligen ingenting annat runtomkring. Visserligen rör det sig väl bara om ca 30 meter att gå, men det är mörkt där, finns ingen gångväg eller trottoar och bilarna kör fort. Sånt tyder på omtanke   

Men den "bästaste" av alla chaufför var ändå Kjell! Min sista fredag där uppe blev lite stressig. För att hinna med 17.42 tåget(från Skutskär till Upplands Väsby) tvingas jag ta bussen från Skutskär 16.27 (den hann jag med), hoppa av vid min hållplats, gå till huset, ge katten mat, göra ren kattlådan, samla ihop min packning, kolla posten, gå på toaletten och diska ur hundarnas matskålar - och sedan hinna med samma buss tillbaka till Skutskär (den fortsätter till Älvkarleby och vänder efter att jag hoppat av). Tror jag räknade ut att från det att jag klev av till det att bussen kom tillbaka hade jag kanske 20 minuter på mig. Det var halt, hundarna skulle kissa och jag släpade på en stor resväska (dom små hjulen hjälper föga i snön....) Jag missade busshelvetet så klart   Alltså blev det plan B! Jag hade kollat reseplaneraren på Upplandstrafikens hemsida och fått fram att jag även skulle kunna åka buss till Älvkarleby och därifrån gå till tågstationen (Älvkarlebys alltså, inte Skutskärs). Det var 20 minuters promenix och tiden mellan bussens ankomst och tågets avgång var 25 minuter. Anade ju visserligen att 20 minuters gång inte inräknade att det var mörkt, halt och att man gick med två knäppa hundar och en resväska. Men vad göra? Det var ju bara att chansa.

Det började med att bussen körde förbi mig i full fart, trots att jag stod och viftade. Fick tvärnita och backa tillbaka. Jag trodde chauffören skulle vara sur och säga åt mig att jag inte syntes, trots att båda hundarna hade reflexselar på sig, Zeros koppel hade en reflex plus att jag viftade med min lysande mobil. Men Kjell bara skrattade och sa "men här kan du ju inte stå".

När jag sedan skulle kliva av vid ändhållplatsen gick jag fram och frågade lite vänligt om han kunde peka i vilken riktning jag skulle gå för att komma till tåget. Kjell kollade på klockan och undrade när tåget gick. Sedan konstaterade han snabbt att jag nog inte skulle hinna och sa "jag kör dig dit, jag har ändå rast nu, så slipper jag sitta här och hänga". Underbara Kjell räddade min dag! När han släppte av mig en liten bit från stationen och jag tackade så mycket kunde jag inte låta bli att tillägga "så här skulle aldrig en busschaufför i Stockholm göra!". Kjell svarade "här uppe har vi tid att vara trevliga" Vilken Kjell va?  

Anledningen till att jag vet vad han heter är för att jag sa att han skulle gå in på "Sleven i Grytan" och bli bjuden på en lunch. Känns kul att kunna tacka på ett sådant sätt!

Återkommer!

Idag fyller Lazy hela 11 år! Födelsedagen firar hon med Zero och undertecknad uppe i Älvkarleby i all stillhet (hon kände att hon ville "rymma" hemifrån för att slippa all uppvaktning, självklart ställde jag upp på det). Jag "snodde" med mig bacon och kassler hem från restaurangen till vovvarna. Kom just på att dom ju inte fått det än..... Får bli en sen födelsedagsmiddag....

Återkommer!

Igår (söndag) hoppade Lazy, Zero och jag på Upptåget till Skutskär. Farsgubben med "fruar" är i Thailand och har lämnat restaurang, hus och katt ifrån sig under en måndad. Moi ska jobba denna vecka (måndag-fredag) och nästa. Därefter tar "sis" Tina över de två sista veckorna. Hundarna är med av två anledningar:

1) hålla mig sällskap i "skogen" och skrämma bort alla spöken

2) min hundvakt behövs som deltidsanställd barnvakt istället

Det blir ju lite pusslande med hämtning och lämning av barnen när morsan är borta. Tur att vi har så mycket gamla föräldrar runtomkring, som inte jobbar längre.

Tyvärr verkar katten och Lazy inte riktigt komma överens. Katten både fräste och morrade åt Lazy när vi kom. Stackars Lazy försökte hålla sig lugn och vred tydligt bort huvudet flera gånger, men inte sjutton fattade katten något. Till slut fick hon nog och skällde ut katten istället. Zero gick och smög längs väggarna och verkade tycka att alla skulle lugna ner sig. Lillfjanten   

Jag vet inte om Lazy på något sätt vann kampen, för jag har inte sett röken av katten sedan igår. Men han är någonstans i huset iaf... Undrar om dom förlåter mig för en bortslarvad katt om jag ser till att ta riktigt bra hand om huset och restaurangen?   

Återkommer!

Förra veckan, hör och häpna, var jag uppe och tränade på klubben två (!!) gånger. I tisdags med Zero - gick jättebra - och sen i söndags. Fick ett träningsryck när sambon uppvisade ett kraftigt städryck. Inte läge att vara hemma då, han blir manisk och jag blir "skilsmässomatisk"   Alltså skickade jag iväg ett spontant sms till två träningskompisar. Den ena tjatar ofta på mig att komma igång lite med träning och tävling, den andra..... gillar sin soffa. Say no more    

     Döm om min förvåning när den lata svarade ja och träningsnarkomanen svarade nej! Hur gick detta till? Någon ska iaf få höra nästa gång det vankas tjat om min frånvaro på tränings- och tävlingsplaner. Här får man ju inte mycket stöd liksom!

     Iaf var det bara att halka upp till klubben. Fast nu ljög jag ju, jag fick ju faktiskt skjuts av min bästa träningskompis (  ) Men jag fick halka ner till bilen med Lazy i högsta hugg. Eftersom Zero fått träna två tisdagar på raken tänkte jag att stackaren måste ju vara alldeles utbränd. Bäst då att varva med gammeltanten. Jag ångrade mig. Behöver inte tala om hur det gick, men jag tror att mina första ord när jag klev innanför dörren hemma igen var "jag måste ha en till hund!". Till råga på allt måste chocken över att bli utsläpad i regn och rusk påverkat henne, för 05.43 på måndag morgon fick jag snällt kliva upp och ta ut ett stycke tik med väldig diarre. Sen fick båda vovvarna följa med och lämna småmattarna i skolan, en promenad på en timme. När vi kom hem åt jag frukost och hoppade sedan in i duschen. När jag kommer ut står en vääääldans pipig tik i hallen och är bekymrad. Vad gör man? Springer upp och klär på sig? Nej, det var jag för stressad för. Släpper ut hunden på tomten? Hade kanske kunnat funka om vi haft staket runt tomten. Lazy är väldigt petig med var hon sätter sig, så hade jag bara släppt ut henne på baksidan hade jag nog fått se något BC-liknande snubbla iväg ner för tomten och försvinna längs kanalen. Kan funka klockan tre på morgonen, men inte 10 på förmiddagen. Min geniala lösning blev att sätta på henne halsband och spårlina och sen ställa mig (i Chrilles sexiga randiga morgonrock och gigantiska stövlar) ute på altanen och rasta Lazy på tomten. Det är tur att man är lyckligt ovetande om om någon skulle se en. Kändes ungefär som om jag stod där och fiskade. Lazy sprang fram och tillbaka ett tag innan hon hittade den perfekta platsen (så måste hon göra även på promenader, inte ett dugg irriterande dom gånger man har bråttom) och för att inte riskera en.... geggig lina, fick jag hala in för glatta livet varenda gång den slakade.

För den som är intresserad är hon fortfarande inte bra. Men vem behöver sova på nätterna? Mycket roligare att öva linteknik på altanen. Zero brukar förresten hålla mig sällskap, men han får inte följa med Lazy ut på tomten (inget får störa damen i jakten på den perfekta dumpningszonen). Tror han hämnades lite en gång, för rätt som det är ser jag honom lyfta på benet mot vår julgran som vi "mellanparkerat" på altanen. Hoppas jag hinner glömma bort det tills det är dags att frakta den vidare.....

Återkommer!

Bättre sent än aldrig: Gott Nytt År   

Återkommer!

Dumma bloggplats. Här försöker man uppdatera men den vägrar lägga ut det! Nåja, gör ett nytt försök idag och fortsätter på mitt inlägg från igår. Varning för gamla nyheter   

Woohoo - Zero och jag har varit och tränat två tisdagar på raken. Måste nästan vara nytt rekord    Vi körde lite "annorlunda" upplägg och koncentrerade oss på bara två moment: rutan och slalom. Gick ganska bra båda två faktiskt. Lika bra att boka in såväl agilitytävlingar som tvåandebut i vår (varför inte köra fullt ut?). Försökte tänka efter vad vi gjort på tävlingsfronten under 2010 och kom på att det endast varit två "tävlingar" (om man nu får räkna utställning som tävling). Å andra sidan gick det ganska bra: Lazy klubbmästare i lydnad och Zero BIS-2 på utställningen. Räcker väl med det?   

4-dagars agility i Skutskär i juli, får se om man lyckas anmäla sig i år. Är ju ganska bortskämd med bra boende. Jag drar för övrigt upp till Älvkarleby redan om en dryg vecka för att jobba på Sleven i Grytan medan ägarna, dom jäklarna, drar till Thailand.... Vissa har det bra! Eftersom jag inte vill vara ensam där ute i skogen (katten Simon får ursäkta) får hundarna följa med.

Nu till något helt annat. Vargar. Jag tillhör dom som tycker att vargarna ska få vara där dom vill vara och ser dom ganska mycket som hundar. Nu talar jag som vanlig hundägare och inte som t.ex boskapsägare. Hade jag haft typ får hade jag kanske resonerat annorlunda. Men nu är jag som sagt bara en vanlig hundägare och känner inte på något sätt att vargen utgör något hot för varken mig eller mina hundar. MEN, efter att en kompis hund blivit dödad av varg för en månad sedan är man inte sämre än att man tänker liiite annorlunda. Förut när man hört om hundar som blir "tagna" av vargen har jag nog sett framför mig en ensam varg som mer eller mindre blir påsprungen av en hund och agerar instinktivt. Nu, när det rör sig om en hund som man faktiskt träffat flera gånger, som man klappat på och varit ute och promenarat med, blir tankarna annorlunda. Nu ser jag framför mig hur denna hund knatar omkring i sin egen lilla värld medan han blir förföljd av ett gäng lömska vargar. Tyvärr är man ju inte bättre än att man är sig själv närmst.... Hemskt iaf för de som drabbas, speciellt som samma familj fick ta bort en av sina andra hundar, som var väldigt sjuk, bara några veckor senare.

Återkommer!