Denna helg har det varit kurs för hela slanten, nämligen andra delen av min rallylydnadsinstruktörsutbildning! Precis som förra gången blir man förvånad över hur snabbt dagarna går, 9-16 är över på ett kick. Jag tar det som ett tecken på att jag haft roligt    Nu är jag fullfjädrar expert! Eller inte.... Men jag ser fram emot att hålla min första kurs iaf. Gick ju även en spårspecial i augusti, så det blir fullt upp för mig i vår    Nej då, det ska faktiskt bli riktigt kul att testa något nytt. En spårkurs har jag visserligen haft förut, men nu har jag ännu mer kött på benen för att få till en bra kurs. Inget ont om valp- och allmänlydnadskurser, men nog sjutton börjar man "kunna" dom vid det här laget. Dessutom kan jag tycka att det ibland är skönt att få folk på kurs med något högre ambition än att "måste gå valpkurs enligt uppfödaren".

En sak angående rallyn, som jag får bekräftat gång på gång (fattar inte varför jag lyckas "glömma bort" det däremellan?) är att det är mycket svårare än vad man tror. Fast samtidigt inte alls så omöjligt som man kan tro. Hängde ni med? Jag anser att det kan bli en aha-upplevelse åt båda håll. En nybörjare som får prova på några lätta övningar och får klart för sig att man får använda röst och kroppsspråk hur mycket som helst inser att det är fullt "överkomligt" att träna (tävla?) rallylydnad. Medan en luttrad lydnadsmänniska som tränat hund i massa år nog ganska snart kan få klart för sig att det inte betyder att man susar igenom en rallybana utan besvär. Hur många lydnadshundar kan t.ex sitta framför sin förare? Och förvånansvärt få lydnadshundar klarar av att sitta/ligga kvar medan föraren tar ett varv runt den. "Matte/husse SKA vara framför mig" och "Jag SKA vara till vänster om matte/husse" typ.

Nu väntar Novemberlov en vecka. Har visserligen hundpromenader måndag-torsdag och ett säljmöte imorgon, men inget av det känns särskilt betungande. Brudarna drar på Ålandskryssning över dagen imorgon med deras farmor och mormor samt farmors väninna med sina barnbarn (två tjejer). Snacka om östrogenträff! På fredag drar vi till Malung för att hälsa på Anna med familj (man, två bonusbarn, bebis i magen och tre hundar). Ser fram emot en liten roadtripp med "Hits4Kids" poppandes i.... några mil (geografi är inte min starka sida.....). Det är nu Rebeccas födelsedagspresent, ett Nintendo DS, får visa sig användbar   

Återkommer!

Har äntligen hittat mitt USB-minne som jag sparat massa bilder på. Var nååååågot orolig över att inte vata var det var, men nu har det dykt upp och jag sitter och gottar mig i "gamla" bilder. Som den här (som fortfarande får mig att skratta högt varenda gång):

Jag lovar - den är inte ändrat på något sätt, Lazy flinar faktiskt på riktigt   

Eller denna på brudarna i hotellträdgården i Paris:

Visst ser det varmt och skönt ut?

Och Annas möhippa när vi inledde på hundklubben med champagnefrukost och en freestylelektion med Agnes (t.o.m. jag skulle ställa upp på freestyle om jag fick dricka champagne innan   ):

Undrar varför jag väljer ut endast sommarbilder? Kanhända eftersom jag sitter och huttrar i soffan just nu....  

Coola surfarzero:

 Och så har vi ju EM i Österrike:

Haha! Där trodde ni det skulle komma en bild på mig och Casillas va? Men det fick bli från Rysslandsmatchen (innan den börjat observera, det är därför vi fortfarande ser så glada ut   )

Men, men - det är väl bara att inse att det närmar sig det här:

Återkommer!   

Kan inte låta bli att förundras över folks missbrukande av ordet FOT. Hur ofta möter man inte en irriterad matte/husse med en våldsamt dragandes jycke i koppel. Hunden struntar totalt i sin ägare och sliter som en galning, med full fokus, för att komma fram till t.ex en annan hund. Ägaren har så kort koppel som det bara går och vrålar sturskt FOT till sin hund. Gärna med x antal upprepningar också. Varför???? Borde man inte försäkra sig om att hunden faktiskt vet vad det är man vill att den ska göra innan man börjar ge den order? Och är man så trög så man faktiskt tror att hunden lyder kommandot och inte (så som fallet oftast är) blir fysiskt hindrad att gå något annat än "fot"? Eller är det helt enkelt så att man känner sig lite "häftig" som slänger sig med uttryck som väluppfostrade hundar kan? Kanhända att man kollat lite för mycket på olika hundprogram och härmar? I det läget gillar jag att stanna till, med tydligt slaka koppel till mina hundar, stoppa ner handen i fickan och kvittra lite glatt med godisröst. Kan lova att mina voffsingar går f-n så mycket tjusigare fot när dom tigger bredvid mig än vad den arga "fotmänniskans" hund gör.

Och så veckans ridrapport (vill minnas att detta började som en hundblogg, gick över till en barn/familjeblogg för att numera vara en hästblogg. Så kan det gå :) Rebecca har ridit tre gånger på världens sötaste lilla Smirre och idag var det dags för hästbyte. Det blev en lite större ponny (Smirre är ju Shettis, så det är svårt att inte vara större än honom   ) vid namn Champis. Eller han heter nog Champagne egentligen, men idag körde vi alkoholfritt   . Det gick bra som vanligt, även om hästledaren (jag) blev lite nervös när de berättade att han kunde få för sig att bita lite på den som ledde. Gulp! Jag förberedde mig på ett "Champis NEJ" följt av ett "MEN vad sa jag för någonting....", men jag fick aldrig chansen att utöva mina hundtrick eftersom han inte försökte äta upp mig en enda gång. Duktig ponny! Speciellt som Rebecca ska rida honom två gånger till. Fast iofs får väl Chrille ställa upp som ledare någon gång också   . Kul ändå med vilka skillnader det kan vara hästar emellan. När Rebecca skulle trava på Smirre behövde hon knappt röra benen (skänklarna) innan han satte fart, i Champis fall fick hon sparka på som sjutton och samtidigt smacka. Till slut fick jag dra igång honom. Slöskallen.... Det roliga var att när jag gick fort och försökte få honom att trava, så gick det inte. Men när jag sprang själv - då satte han fart minsann! Jag hade jättekul där ett tag och sprang baklänges framför honom, ivrigt påhejandes som om jag vore inne på en agilitybana. Råkade förresten säga åt Rebecca att gå och hämpa kopplet när vi höll på sadla/tränsa och fick då genast "ajabaja" från ridläraren. Man måste tydligen kalla saker för vad de verkligen heter, i detta fall grimskaft. Jag tycker iaf att det känns som ett koppel när man går där bredvid. Kanske ska dra till med ett och annat "FOT" till Champis nästa gång   

Återkommer!

När man som matte kommer hem och möts av en öppen ryggsäck mitt på hallgolvet och sedan detta under köksbordet:

då blir man lite sur. Iaf jag. Hur tacklar mina vovvar då denna surhet? Jo om vi börjar med Zero:

Han sätter sig så nära ytterdörren som möjligt.

Han gör grimascher.

Han gör skäms-miner. 

Så vänder vi oss då till Lazy. Hur tacklar hon mattes arghet? Typ så här:

Man hittar en annan väska som ligger på golvet och gosar ihop sig på den. Sen tittar man på matte och ser ut som om man tycker att hon överreagerar å det grövsta! 

Återkommer!

Det var ungefär det roligaste som hände mig idag. Zero fick följa med på Sashapromenad och på vägen hem fastnade han på ett ställe och stod och glodde. Nyfiken som jag är var jag tvungen att kliva tillbaka och kolla vad det var som var så intressant. Det visade sig vara Puff (inte Piff - han är den smarta), fast i "vanlig" ekorreform, inte jordekorre. Zero gjorde ett ryck framåt i kopplet för att.... ja vadå egentligen? Äta upp den? Sno ekollonen? Dra den i svansen? Vem vet. Hur som helst tyckte inte jag att han skulle vara så jätteintresserad av den, helst bara lite lagom. Ungefär som när man möter en katt som sitter still. Kolla lite, överväga läget för att sen bestämma sig för att det är bäst att låta bli.

Vad är det för övrigt med hundar och ekorrar? Vilket får mig att tänka på den fantastiska filmen "Upp" med den underbara scenen där farbror Fredriksson och hunden möts första gången: "blablablablabla - EKORRE!!!!!!!!!" F-n vilken bra film det är   

     Men iaf, tillbaka till Puff. Bestämde mig för att sto och glo på honom ett tag för att avdramatisera det hela för Zero. Puff tyckte inte att det var någon bra idé. Han skuttade tillbaka upp i sin lilla gran, ilsket tjattrande. Sen satte han sig på en gren typ en meter över marken (sa ju att han var Puff, eller så hade han bara väldigt taskigt ögonmått) och fortsatte tjattret. Hade velat ha det där översättningshalsbandet (har ni inte sett "Upp" får ni skylla er själva) för att höra vad han egentligen sa. Men Zero och jag stod envist kvar och glodde. Till slut tröttnade lilla Puff och kom ner på marken igen och fortsatte samla nötter. Jag inbillar mig att det var det han höll på med iaf. Zero och jag stod kvar och glodde. Efter ett tag kom det några fåglar och anslöt sig till Puff. Zero och jag stod kvar och glodde. Puff hittade ett annat spännande träd och klättra upp i, Zero och jag stod kvar och glodde. Puff kom tillbaka ner på marken igen, Zero och - äsch ni fattar säkert. Efter ett tag insåg jag att min vovve nog aldrig skulle tröttna på att glo på ekorrar. Brukar köra samma taktik med andra djur och då fungerar det ganska bra. När hunden börjar nosa eller kolla efter andra saker tycker jag att det är läge att gå. Men som sagt: det är något visst som sker när en småkorkad varelse möter en annan. Släng dessutom in en ekorre i bilden!  

Undrar om jag förresten hört en argt tjattrande ekorre förut? Kan bara komma på två ivrigt tjattrande ekorrar på julafton...

Återkommer!

Vill bara tala om att jag fått en "taggboll med långt snöre" av snälla Karin. Eller rättare sagt: Zero fick av Etza. Så nu jäklar kan vi börja träna inkallning med ställande igen.

Suck, jag som hade en så bra undanflykt.... Är det oartigt att kasta bort en presentboll i buskarna?

Efter Sport Academyn igår kom det fram en förälder som berömde oss över hur bra tålamod vi hade mm. Fick igen det idag tror jag, sista lektionen bestod till 80% av hyperaktiva, småbråkiga ungar. Aaaaaargh! Men man uppskattar iaf sina egna barn lite extra efter det. Svårt bara att få till det så att de barn som faktiskt sköter sig får ut så mycket som möjligt av lektionen. Blir många pauser för att tillrättavisa vissa och därigenom störs hela rytmen i upplägget. Då var vi ändå tre ledare och hade delat upp barnen mellan oss.

Just nu sitter jag i soffan och försöker varva ner. Blir väl som vanligt - man är uppjagad och stressad ända fram till att man pang somnar i soffan. Sedan vaknar man till runt två och pallrar sig upp för att ta ut hundarna (vilket jag sällan lyckas göra när jag fortfarande är någorlunda pigg, man vill ju ta ut dom så sent som möjligt också). När man sedan går och lägger sig "på riktigt" tar det lååååång tid innan man lyckas somna om.

     Men det blir ju snart vår igen, bara att hålla ut! Fast jag gillar egentligen hösten. Tror jag. Om solen lyser och man får vara ute och strosa med hundarna längs lövtäckta stigar i skogen iaf.

Återkommer!

10/10 klockan 10. Årets lydnads-KM på klubben (nej det är inte onödig info att skriva att KM hölls på klubben  ). Jag tror faktiskt inte att jag ljuger när jag påstår att jag aldrig varit med, som tävlande, på ett ÖBK-KM tidigare. Så i söndags tog jag med mig Lazy och gick upp och anmälde oss. Funderade ett tag på att ta med båda hundarna (det finns ju knäppisar som har med både två och tre hundar), men bestämde till slut att det fick räcka med Lejsan. Det som avgjorde var tanken på hur glad hon blir när endast hon får följa med. När dörren stängs bakom oss och hon upptäcker att Zero är kvar på den andra sidan blir hon så nöjd. Hon älskar sin lillebrorsa - tro inget annat - men att få vara ensam med matte, det är lycka det   Det visade sig vara ett smart drag, vi gick och vann hela tjottahejsan! Lazy, 10 år 10 månader och 10 dagar gammal (jo faktiskt  - jag kom på det nu!!!) är numera klubbmästare i lydnad. Fotade damen när vi kom hem, snobbig som hon numera är höll hon nosen högt:

Idag har Rebecca varit iväg på sin andra dejt med Smirre. Hon är så jäkla duktig den ungen (tycker jag iaf, och jag tror inte att ridläraren överdriver så där vansinnigt när hon berömmer henne). När dom skulle trava och öva på att rida lätt idag så ville hon t.ex inte hålla sig i "sadelremmen".  Jag hörde ridläraren berätta för någon annan att den dag barnen klarar att rida utan att hålla sig i remmen kan dom styra hästarna helt själva och behöver således inte någon vuxen som går med och leder. Det tyckte tydligen Rebecca att hon kunde efter en lektion. Det "värsta" är att hon hade ju rätt. Det gick alldeles utmärkt att trava och rida lätt utan något att hålla sig i. Min lilla ryttarstjärna   

Återkommer!

Ibland går det fort! Tack vare massa bra tips på Facebook i måndags åkte Rebecca och jag iväg på hennes första ridlektion redan samma kväll! Ringde upp Sandra på stall Bobacken (Boda) och hon var så trevlig i telefon, så det kändes helt klart värt att prova. Och det var det ju! När vi kom dit förklarade ridläraren att dom nya eleverna (som är i lite mindre format gissar jag) alltid brukar få rida på deras sötaste häst. Vi blev visade fram till boxen där Smirre stod och ja - det kan vara bland det sötaste jag sett i hästväg! En liten, svart Shettis. Snäll som sjutton var han också. Rebecca fick borsta på honom utan problem. Vi sadlade och tränsade (det sistnämnda gjorde jag helt själv - än sitter minsann takterna i )  honom. Pinsam morsa som man är var jag tvungen att slänga fram kameran.... Ladies and gentlemen, I give you Smirre:

Han är ju så söt så man vill äta upp honom! Inte så lyckat uttryck när man talar om hästar kanske   

Sen var det ridlektion på utevolten (heter det så tro?). Alla barn skulle ha en vuxen ledare med sig, jag tyckte det var ganska mysigt att knata runt där. Fast tyvärr tjatade jag tydligen lite för mycket på Rebecca (enligt henne alltså). Var bl.a på henne om att hon skulle styra ut ordentligt i hörnorna (och inte låta hennes häst gena för mycket efter hästen framför). Får nog skärpa till mig nästa gång om jag ska få fortsätta gå med.

Tog ett kort på det tjusiga paret på väg tillbaka till stallet efter lektionen:

Rebecca var så duktig så! Hon t.o.m travade och provade att rida lätt! Och när vi gick mellan stall och ridvolt fick jag absolut inte hjälpa till att hålla i grimskaftet. Fröken "Kan själv!   

Nu kör hon nedräkning till nästa måndag. Och går och pratar drömskt om Smirre. När jag hämtade henne i skolan idag berättade hon att Elias (en kille i klassen) hade gett henne en puss och kallat henne för älskling. För andra dan i rad höll jag på dö av ett gullighetsanfall, men Rebecca var inte ett dugg nöjd. Hon muttrade argt om Elias (mellan hennes kärleksfulla Smirre-utrop) och bland det sista hon sa innan hon gick och la sig var "Påminn mig imorgon om att jag ska vara arg på Elias". Bruden har iaf rätt prioriteringar i livet!   

Återkommer!